Live Action 21 har valt det högaktuella temat Efter Auschwitz, med utgångspunkt i Theodor W. Adornos berömda ord: “Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt.”  

En formulering som inte är ett förbud, utan en etisk rövning av vad konst kan vara – efter det otänkbara. Ett ifrågasättande av konsten, av att tala, gestalta, minnas, leva – utan att trivialisera inför det omänskliga. Men är det inte sannare att säga att det är barbariskt att inte skriva efter en sådan fasa? Är det inte just i detta ögonblick av sorg och förtvivlan, inför denna mänskliga avgrund, som poesin bör skrivas? Är det inte just då som konsten svarar mot sitt mest grundläggande syfte och uppdrag?

Att se bortom. Att vägleda oss med empati och få oss att känna mer … att bli bättre. Att visa svaghet och väcka hopp. Att tala till oss om vilka vi är - som mänsklighet. Har inte konsten alltid funnits där som en tidsbild, ett motstånd - från Goya till Guernica.

Att tala efter Auschwitz är aldrig neutralt. Att skapa konst, inte minst performance – där kroppen är närvarande, påklädd, utmärglad, fet, naken, talande, åldrad, blottad, skadad – är ett val som kräver ansvar. För med denna kropp och detta jag, denna röst, detta nu, bär vi ett arv: av lidande, tystnad, förnekelse, av motstånd, vittnesmål och överlevnad, befrielse och närvaro. Adorno’s brutala tankeställare genomsyrar vår egen tid. Hur kan vi skapa och leva, existera såväl fysiskt som digitalt, efter Auschwitz, efter Gaza, och samtidigt bevara vår vardag, vår mänsklighet.

De som idag protesterar mot pågående folkmord på Facebook, och andra sociala medier, tystas och förbjuds, i en yttrandefrihet likvärdig en global auktoritär diktatur. Att i Storbritannien uttala sitt stöd för Palestine Action kan innebära fängelsedomar för terrorism, i Tyskland kan ett uttalat stöd för Palestina ge fängelse eller utvisning, och för kulturorganisationer ett omedelbart borttaget ekonomiskt stöd.  Detta i ett Europa med demokratiska regeringar. Trots detta, trots denna brutala nedmontering av yttrandfriheten fortsätter människor att göra motstånd mot Auschwitz och folkmordet. Det är naturligtvis aldrig neutralt, men samtidigt utan motstånd och dess estetik för att tala med Peter Weiss, vinner barbariet.

Adornos starka moraliska och etiska uttalande var ingen abstraktion när det väl skrevs fyra år efter att Auschwitz och dess 8000 överlevande offer befriades från sina nazistiska bödlar av den sovjetiska Röda Armén den 27 Januari 1945. Det var en reflektion över det konstnärliga skapandet i kontexten av de lemlästade, utmärglade människor, dessa rader av döda, dessa berg av skor, inför det påtagliga och uppenbara mänskliga lidande, just efter att det hänt.

Konsten och performancekonsten rör sig i ett gränsland mellan det talade och det outsägliga, mellan kroppens närvaro och historiens frånvaro. I denna tjugoförsta upplaga samlas konstnärer från olika delar av världen från Kapstaden till Dublin, Lappland till Bangkok för att i realtid utforska vad det innebär att skapa efter Auschwitz. Medvetna om att det som hände då i relation till det som händer nu inte bara formar hur vi ser på världen idag, men också hur världen kommer att se ut imorgon. 

Vi betraktar inte temat som ett avslut, utan som en öppning: till samtal, sårbarhet, ansvar och handling. För vi vet att efter Auschwitz och Gaza följer inte bara tystnad – utan ett annorlunda sätt att tala och vara, ett annat sätt att tänka och agera.

Till sin form, artikulerar Live Action nya frågor för att finna innovativt kreativa och kritiska svar på vår tids stora frågor om krig, fred, jämlikhet, och ansvar i ett global ifrågasättande perspektiv bortom all formad perception och uppfattning. Men även hur vi erfar exempelvis tid, konst och liv som betydelser. Eller för den delen skapandet efter Förintelsen och nazisternas koncentrationsläger, efter Palantir och Anthropic’s AI designade bombningar. Att se på det levande i ett perspektiv av dess motsats.