FRIHET

Från Janis Joplins råa, oförglömligt poetiskt klingande ord — “Freedom is just another word for nothing left to lose” — till Joseph Beuys mer konceptuella och aspirerande definition: “Art is the science of freedom”, speglas två radikalt skilda föreställningar om en och samma grundläggande strävan. Joplins textrad anknyter till en existentiell utsatthet — en frihet som inte uppstår ur överflöd, utan från avsaknad: att inte ha något att förlora, vare sig trygghet eller ägodelar, att inte ha något att frukta. Beuys å andra sidan ser frihet som en process, en undersökning — en konstnärlig vetenskap där konst blir mediet för att föreställa och förverkliga nya former av frigörelse, där frihet inte är något givet utan något som praktiseras.

Mittemellan dessa två poler — radikalt frigörande och visionärt omvandlande — ligger performancekonsten som ett öppet landskap. I performancekonsten är friheten central – kanske mer än i någon annan konstform. Friheten att uttrycka sig, röra sig, vara närvarande, att riskera, provocera, misslyckas, visa sig sårbar – eller att göra motstånd. Men också: friheten att synas, att höras, och att skapa mening i realtid, med och genom andra.

Frihet är aldrig enkelriktad. Det är inte en ägodel eller en statisk rättighet, utan en relation — ett föränderligt tillstånd mellan jaget och världen, individen och kollektivet. Frihet förknippas ofta med frigörelse, självständighet och överskridande — känslan av obegränsad möjlighet. Men verklig frihet, den som består och omvandlar, är sällan ensam. Den är djup förankrad i ansvar, respekt och vår förmåga att samexistera med andra.

Som konstnärer, publik och som människor måste vi fråga oss vilken typ av frihet vi söker? Och till vilket pris? Vilken frihet låter oss förbli lyhörda för varandra — för historien, för sår, för olikheter, för rättvisa och jämlikhet? Vilken frihet inkluderar lyssnande, mottagande och erfarenhet — som handling, och sårbarhet som styrka?

Performancekonsten, genom sin omedelbarhet och relationella natur, öppnar ett unikt utrymme för sådan fördjupning. Den gestaltar spänningen mellan autonomi och ömsesidighet — mellan friheten att agera och ansvaret att ta emot och svara. En artist står exponerad, och så gör publiken som en inbegripen, tilltalad, förändrad del. I detta möte uttrycks inte bara frihet — den prövas, vidgas och blir porös.

Att vara fri är inte bara att bryta sig loss utan att höra till utan att försvinna. Att vara fri är inte bara att tala — det är också att vårda de villkor under vilka andra kan tala. Det är att medvetet välja hur våra handlingar får efterverkningar. Att öppna ett rum där oenighet ryms, utan att relationen bryts.

När vi firar Live Actions 20 år och samlar konstnärer från olika platser, perspektiv och engagemang, gör vi det inte för att definiera frihet, utan för att skissa dess konturer. Detta tema är inte ett fast ideal utan en levande fråga. I en värld alltmer präglad av censur, krig, polarisering, svält, övervakning, etnisk rensning, folkmord och ekologisk kollaps — vad betyder frihet i dag — och för vem? Var utövas den? Var förnekas den? Är konsten fortfarande kapabel att öppna platser för motstånd, delad fantasi, kollektiv närvaro och livsvilja ? Eller är det för sent?

Årets program samlar röster från hela världen – från Palestina till Sverige, från Sydafrika till Irland – vars verk utforskar frihetens många spänningar: mellan kropp och struktur, röst och tystnad, det personliga och det politiska.

Vissa träder fram med kraftfullt motstånd, andra med stillsam uthållighet; några genom ritual, andra genom uppbrott. Tillsammans bjuder de in oss att betrakta friheten inte bara som en rättighet eller ett ideal, utan som ett levt, förkroppsligat och ständigt föränderligt tillstånd – i såväl konsten som i livet.